27.11.08
Det är inte det gråa och färglösa som gör mig besvärad egentligen, det är bara att.. Ingenting händer. Det är ett jäkla mellanläge nu, innan det blir vinter på riktigt men efter att hösten försvunnit. Det är kallt, då kan vi likaväl ha snö så att allt blir ljust och gnistrande och fint att se sig omkring. Då ska jag åka pulka och ta på mig ungefär alla kläder jag har lager på lager och sätta mig ute på en stubbe med en kall öl i handen.
Dessutom kan man tatuera sig allt man vill på vintern, man behöver inte bekymra sig om infektion av värmen och bar hud och massa smuts. Den 11:e december ska jag börja bygga på min halfsleeve (och hoppas att det går ganska raskt mellan dom olika planerna nu för att få någon slags helhet så att det blir just, en helhet), jag börjar med en sjömanspinuppa bakom skeppet jag har på vänster överarm, utsida. Jag har tänkt lite på det där, eller ja, framförallt så blir man väl ständigt påmind av människors frågor, men iallafall det här med att ånga sina tatueringar.. Hur fasen kan man ångra ett riktigt konstverk man har på huden? Färg i huden är något av det finaste jag vet. Delad förstaplats med en hårvåg på huvudet kanske! Haha, vi pratade om det igår på lunchen på jobbet och en tjej sa att hon kan riktigt se mig framför sig med en sådan kille vid min sida och i en snygg kanske chevrolet- 56 eller kanske en hot rod. Sedan lärde min handyman-mästare mig lite om motorer och hästkrafter. Jag har nämligen köpt min första biltidning, någon slags tematidning med amerikanare från 56. Jag börjar snappa upp lite iallafall!
Det är ungefär det som händer hos mig för tillfället, lite bilsnack, lite tatueringsplaner, lite drömmar, lite middagar och nästa helg är det glögg-afterwork. Jajuste, jag ska hjälpa min bror att flytta på lördag också! Och man får ju inte glömma att julen närmar sig med stora steg och jag planerar (och bokar...) klappar och idag köpte jag min första! (så nu får du inte handla mer i nordstan, linnéa! *hint*)
Smell you later!
Dessutom kan man tatuera sig allt man vill på vintern, man behöver inte bekymra sig om infektion av värmen och bar hud och massa smuts. Den 11:e december ska jag börja bygga på min halfsleeve (och hoppas att det går ganska raskt mellan dom olika planerna nu för att få någon slags helhet så att det blir just, en helhet), jag börjar med en sjömanspinuppa bakom skeppet jag har på vänster överarm, utsida. Jag har tänkt lite på det där, eller ja, framförallt så blir man väl ständigt påmind av människors frågor, men iallafall det här med att ånga sina tatueringar.. Hur fasen kan man ångra ett riktigt konstverk man har på huden? Färg i huden är något av det finaste jag vet. Delad förstaplats med en hårvåg på huvudet kanske! Haha, vi pratade om det igår på lunchen på jobbet och en tjej sa att hon kan riktigt se mig framför sig med en sådan kille vid min sida och i en snygg kanske chevrolet- 56 eller kanske en hot rod. Sedan lärde min handyman-mästare mig lite om motorer och hästkrafter. Jag har nämligen köpt min första biltidning, någon slags tematidning med amerikanare från 56. Jag börjar snappa upp lite iallafall!
Det är ungefär det som händer hos mig för tillfället, lite bilsnack, lite tatueringsplaner, lite drömmar, lite middagar och nästa helg är det glögg-afterwork. Jajuste, jag ska hjälpa min bror att flytta på lördag också! Och man får ju inte glömma att julen närmar sig med stora steg och jag planerar (och bokar...) klappar och idag köpte jag min första! (så nu får du inte handla mer i nordstan, linnéa! *hint*)
Smell you later!
17.11.08
Jag tycker faktiskt inte att självmord är egoistiskt.. Eller alltså, det är ju inte att föredra, men är det inte isåfall lika egoistiskt att hålla kvar en person i livet som är så olycklig för sin egen skull? Det är svårt sånt därnt..
Däremot att planera självmord, och berätta det för någon, det är egoistiskt. Om man nu planerar det, varför skulle någon annan vilka gå omkring och ha ångest och må dåligt över det? Lär man ju ändå göra nog efter att man förlorat någon.
Det har inte alls med självmord att göra, en sak som jag har märkt (thank god?!), det här med att berätta saker.
Mår jag dåligt, är jag olycklig för någonting, så vill jag helst inte berätta det, inte ens för mina närmsta, jag vill inte få dom att må dåligt på något sätt eller få dom att bli stressade och pressade. Jag vet inte, man kanske borde berätta? Mina nära berätta för mig iallafall, och jag är nog lika hjälpslös som dom är, jag mår nog lika dåligt som dom gör, men jag vet iförsig inte om jag blir stressad eller så.. Förhoppningsvis vet personen att jag är ett samtal ifrån.
Jag har en relativt gammal, och nära vän vars vardag det ingår i att må dåligt, jag funderar ofta på hur jag kan hjälpa denne att må bättre. Men det är svårt. Men jag är inte den som är den, jag ger inte upp så lätt!
Iallafall, en gång så hade något hänt och personen i fråga mådde dåligare än vanligt. Jag fick ett sms "den här gången klarar jag det inte, den här gången kommer det inte bli bättre eller gå över" (jag vet att man inte ska avslöja det spännande slutet, men för att lugna folk så handlar det fortfarande inte om självmord!), då satt jag på jobbet.
Jag kommer ihåg känslan så väl, någon slags instängd panik och jag satt bara helt stilla med en fet klump i magen och halsen och tårar i ögonen och jag hade kunnat springa runt på hela företaget och skrikit och bett någon hjälpa mig beställa tågbiljett, jag kunde gjort vad som helst. Jag skrev tillbaka att jag kunde komma så fort jag kunde, att jag kunde ta nästa tåg dit, men det behövdes inte. Det blev nog lite bättre efter ett tag, den gången ocskå.
Men om jag inte vågar berätta mina djupaste tankar för mina nära, om kanske sorg eller ångest eller ensamhet, hur vågar dom?
Have a good night, for later on!
Däremot att planera självmord, och berätta det för någon, det är egoistiskt. Om man nu planerar det, varför skulle någon annan vilka gå omkring och ha ångest och må dåligt över det? Lär man ju ändå göra nog efter att man förlorat någon.
Det har inte alls med självmord att göra, en sak som jag har märkt (thank god?!), det här med att berätta saker.
Mår jag dåligt, är jag olycklig för någonting, så vill jag helst inte berätta det, inte ens för mina närmsta, jag vill inte få dom att må dåligt på något sätt eller få dom att bli stressade och pressade. Jag vet inte, man kanske borde berätta? Mina nära berätta för mig iallafall, och jag är nog lika hjälpslös som dom är, jag mår nog lika dåligt som dom gör, men jag vet iförsig inte om jag blir stressad eller så.. Förhoppningsvis vet personen att jag är ett samtal ifrån.
Jag har en relativt gammal, och nära vän vars vardag det ingår i att må dåligt, jag funderar ofta på hur jag kan hjälpa denne att må bättre. Men det är svårt. Men jag är inte den som är den, jag ger inte upp så lätt!
Iallafall, en gång så hade något hänt och personen i fråga mådde dåligare än vanligt. Jag fick ett sms "den här gången klarar jag det inte, den här gången kommer det inte bli bättre eller gå över" (jag vet att man inte ska avslöja det spännande slutet, men för att lugna folk så handlar det fortfarande inte om självmord!), då satt jag på jobbet.
Jag kommer ihåg känslan så väl, någon slags instängd panik och jag satt bara helt stilla med en fet klump i magen och halsen och tårar i ögonen och jag hade kunnat springa runt på hela företaget och skrikit och bett någon hjälpa mig beställa tågbiljett, jag kunde gjort vad som helst. Jag skrev tillbaka att jag kunde komma så fort jag kunde, att jag kunde ta nästa tåg dit, men det behövdes inte. Det blev nog lite bättre efter ett tag, den gången ocskå.
Men om jag inte vågar berätta mina djupaste tankar för mina nära, om kanske sorg eller ångest eller ensamhet, hur vågar dom?
Have a good night, for later on!
12.11.08
Jag vill bli sjöman. Jag vill bli mekaniker. Jag vill jobba i klädaffär. Jag vill bli tatuerare. Men framförallt så vill jag bli maskör. Men allt är bara drömmar idag, allt känns så långt bort. Idag är ingen bra dag.
Inga fina ögonblick, inga leenden eller skratt. Jag är yngst på jobbet, och är yngst på de flesta ställen jag kommer till nuförtiden (för att jag tog examen tidigt), och bara därför så tror folk att det är roligt att bli driven med.. Hela dagarna.
Frågan är om det är dom eller mig det är fel på. Jag är tydligen utvecklingsstörd och dum i huvudet för att jag bara är 18.
Någongång ska man väl vara det också?! Jag blir bara trött, halvdöd i hela kroppen och huvudet. Det är då jag drömmer om allt, även om det är långt bort.
Sista Gais-matchen för säsongen har nu varit och den hölls på ullevi den nionde november mot aik. Det spöregnade och blåste, men vi stog där i våra vinterjackor med kaffe och chocklad att värma oss med.
Det var ingen bra match, spelarna plaskade omkring i gräset och snupplade nästan hela tiden, men vi var ändå där.
Det blåste så mycket så att en bollkalle blåste iväg och fick ett stort plastskynke över sig, men vi höll i våra luvor.
Det var den sista matchen med favoriten Bobby Friberg Da Cruz, en riktig göteborgskille som drar vidare till köpenhamn nu. Men han kommer förhoppningsvis tillbaka, om än om några år. Publiken stannade i vilket fall kvar en ganska bra stund efter att dommaren blåst en-två-tre gånger och matchen vart slut, bobby skulle hålla ett litet tal men grät bara.
Tänk ändå.. Vissa människor ägnar verkligen sina liv åt fotboll, inte bara spelare nu alltså, utan supportrar..
Men i sånna stunder kan man förstå det. Man gick därifrån med ett leende på läpparna.
Det är väl dom dagarna man får tänka på, sånna här ensamma, regniga, tåriga, förbannade, ledsna, hopplösa, besvikna dagar som denna. Och inte ens kunna säga; vi hade iallafall tur med vädret.
Cya maaaaan.
Inga fina ögonblick, inga leenden eller skratt. Jag är yngst på jobbet, och är yngst på de flesta ställen jag kommer till nuförtiden (för att jag tog examen tidigt), och bara därför så tror folk att det är roligt att bli driven med.. Hela dagarna.
Frågan är om det är dom eller mig det är fel på. Jag är tydligen utvecklingsstörd och dum i huvudet för att jag bara är 18.
Någongång ska man väl vara det också?! Jag blir bara trött, halvdöd i hela kroppen och huvudet. Det är då jag drömmer om allt, även om det är långt bort.
Sista Gais-matchen för säsongen har nu varit och den hölls på ullevi den nionde november mot aik. Det spöregnade och blåste, men vi stog där i våra vinterjackor med kaffe och chocklad att värma oss med.
Det var ingen bra match, spelarna plaskade omkring i gräset och snupplade nästan hela tiden, men vi var ändå där.
Det blåste så mycket så att en bollkalle blåste iväg och fick ett stort plastskynke över sig, men vi höll i våra luvor.
Det var den sista matchen med favoriten Bobby Friberg Da Cruz, en riktig göteborgskille som drar vidare till köpenhamn nu. Men han kommer förhoppningsvis tillbaka, om än om några år. Publiken stannade i vilket fall kvar en ganska bra stund efter att dommaren blåst en-två-tre gånger och matchen vart slut, bobby skulle hålla ett litet tal men grät bara.
Tänk ändå.. Vissa människor ägnar verkligen sina liv åt fotboll, inte bara spelare nu alltså, utan supportrar..
Men i sånna stunder kan man förstå det. Man gick därifrån med ett leende på läpparna.
Det är väl dom dagarna man får tänka på, sånna här ensamma, regniga, tåriga, förbannade, ledsna, hopplösa, besvikna dagar som denna. Och inte ens kunna säga; vi hade iallafall tur med vädret.
Cya maaaaan.
