imtherealfrankenstein

Jag vill bli sjöman. Jag vill bli mekaniker. Jag vill jobba i klädaffär. Jag vill bli tatuerare. Men framförallt så vill jag bli maskör. Men allt är bara drömmar idag, allt känns så långt bort. Idag är ingen bra dag.
Inga fina ögonblick, inga leenden eller skratt. Jag är yngst på jobbet, och är yngst på de flesta ställen jag kommer till nuförtiden (för att jag tog examen tidigt), och bara därför så tror folk att det är roligt att bli driven med.. Hela dagarna.
Frågan är om det är dom eller mig det är fel på. Jag är tydligen utvecklingsstörd och dum i huvudet för att jag bara är 18.
Någongång ska man väl vara det också?!  Jag blir bara trött, halvdöd i hela kroppen och huvudet. Det är då jag drömmer om allt, även om det är långt bort.


Sista Gais-matchen för säsongen har nu varit och den hölls på ullevi den nionde november mot aik. Det spöregnade och blåste, men vi stog där i våra vinterjackor med kaffe och chocklad att värma oss med.  
Det var ingen bra match, spelarna plaskade omkring i gräset och snupplade nästan hela tiden, men vi var ändå där.
Det blåste så mycket så att en bollkalle blåste iväg och fick ett stort plastskynke över sig, men vi höll i våra luvor.
Det var den sista matchen med favoriten Bobby Friberg Da Cruz, en riktig göteborgskille som drar vidare till köpenhamn nu. Men han kommer förhoppningsvis tillbaka, om än om några år. Publiken stannade i vilket fall kvar en ganska bra stund efter att dommaren blåst en-två-tre gånger och matchen vart slut, bobby skulle hålla ett litet tal men grät bara.
Tänk ändå.. Vissa människor ägnar verkligen sina liv åt fotboll, inte bara spelare nu alltså, utan supportrar..
Men i sånna stunder kan man förstå det. Man gick därifrån med ett leende på läpparna.

Det är väl dom dagarna man får tänka på, sånna här ensamma, regniga, tåriga, förbannade, ledsna, hopplösa, besvikna dagar som denna. Och inte ens kunna säga; vi hade iallafall tur med vädret.  

Cya maaaaan.