imtherealfrankenstein

Idag träffade jag världen mest underbara människa. En läkare. Känns som att jag inte gör annat än åker till akuter och vårdcentraler. Nu var det iallafall andra gången den här veckan som jag åkte till en akut, och den här gången valde jag sahlgrenska. Imorse när jag satt och jobbade så fick jag ett magkramps-anfall (har fått det till och från i någon vecka nu)
och började kallsvettas och må illa. Så jag kände att nae, jobba funkar sådär. Så pappa körde mig till sjukhuset.

Tog ändå bara sex timmar att få komma in i ett rum me en läkare som klämde på min mage och lyssnade lite här och där. Och pratade tatueringar, såklart.. Egentligen tycker jag inte om när människor gör det me mig, bara för att inleda ett samtal liksom. Men han var hur go som helst, vi satt och pratade en stund om crappy-läkare (finns en del, stött på en del) och allt i världen. ungefär.

När jag satt i bilen hem så insåg jag en sak.. Jag vill bli inlagd och ha någon jävla sjukdom för att kunna uppskatta livet och typ.. Inse hur gärna jag vill leva, eller nåt.
Kanske borde bli doktor jag me, och ägna mitt liv åt något viktigt som faktiskt betyder.. Tål att tänkas på.

Tjing.