imtherealfrankenstein

Idag såg det ut som vår, innifrån iallafall. Det började ljusna vid åtta och johnny ropade in mig i sin verkstad på jobbet och visade mig en sprakande orange soluppgång. Det var sådär vårvackert. Då fylls jag med hopp och spring i benen.

Det finns egentligen så mycket att säga till alla, men jag orkar inte få fram ett ljud, och jag vet inte hur jag ska formulera mig för att ingen ska känna sig anklagad. Hur ofta vill man anklaga människor man älskar? Kanske om dom har dödat ens hund.. Men inte så mycket annars faktiskt. Jag känner mig bara ouppskattad. Jag tror människor blir bekväma me att ta emot, tar saker för givet, men om man ger så ger man ibland för att få tillbaka litelite och man tröttar ut sig själv, slänger sina sista krafter som ord till andra.  Jag vet inte vad jag ska göra bara, jag står still och tänker. Orkar inte riktigt göra något just nu.

På fredag åker jag och min bror och mor till köbenhavn över helgen, ska bli så himla mysigt att dels komma bort lite och upptäcka en annan fin stad, och att dessutom få göra det me familjen. Det är inte ofta man umgås så mycket så tätt nu när alla bor på olika ställen.

Imorse när jag skulle klippa bort ett irriterande snöre från en tröja innan jag och mamma for iväg till jobbet så brännde det till i nacken och sedan dess har jag haft jätteont. Jag kan knappt titta upp, kan inte vrida huvudet åt höger. Det gör ont i axlarna, nacken, skulderbladen. Med andra ord, i could use a little time of from work.
Jag ska ansöka om ledighet hos chefen imorgon tänkte jag.. Och få lite ordning på saker och ting.
Vart börjar man me det?

Ciao.