imtherealfrankenstein

Jag har just ätit för första gången på nio timmar, like back in the good old days, hungern försvinner efter ungefär fem.

Det känns återigen som att jag är med i en tragisk kärlekshistoria, men nu är det slut med det. Idag ungefär 20.08 så tog jag farväl, eller vad man nu gör med en stängd dörr och fotsteg bakom den och en människa man bryr sig om som vägrar öppna. Jag har gjort så mycket som man önskar att någon gjorde för en, sånt som man bara ser på film. Idag åkte jag till honom, hemleverans bara för att se om han levde. Han levde, men han öppnade inte en dörr som var emellan oss. Och det är den där dörren jag hatar och som får förbli stängd nu.

Jag måste ta ledigt från jobbet snart, helst en månad, helst av allt flytta hemifrån också, och lära känna mig själv ordentligt, lära mig sluta få panik när någon inte reagerar som dom borde ("borde") och lära mig tycka om mitt eget sällskap.

Igår vart det tatueringsstudion nästan vid vattnet som gällde igen. En ros med en blixt igenom. Armvågen. PAIN AS HELL.
Har bara gjort linjerna än så länge, det gjorde för ont allt på en gång. Förmodligen en sittning kvar. Jag längtar redan.

Adios.