imtherealfrankenstein

Det känns som att det var jättelängesen jag skrev sist, men det var ju inte ens en vecka sedan.
Dagarna har nog känts längre när jag legat hemma sjuk - igen. Jag har suttit i soffan som ett kolli nästintill, jag har knappt orkat resa mig.
Det blev ingen jerry i lördags iallafall, någon i crewet vart sjuk, så jag och pappa får fortsätta längta som dårar och boka ny show.

Shit alltså, fåren som vart i samma kull som jag tar snart studenten. Jag räknar varken dagar eller veckor men jag är jätteglad för och med dom, jag unnar dom verkligen det. Som dom har kämpat!
Jag har blivit bjuden att vara me på några studenter och är glad för förfrågningarna och jag ska faktiskt försöka vara me på dom alla. Det fick mig iallafall att fundera över mig själv och att jag faktiskt me skulle tagit studenten nu snart. Då hade jag nog definitivt hållt koll på varje dag som återstår, men jag måste ändå säga att jag är glad över den vägen som jag valt, det som passade mig bäst och det som fick mig att må bättre.

Som nästan varje vår så har jag nu nytt hopp om sommaren. Och som man alltid intalar sig själv, den här sommaren ska bli en braksommar! Men som sagt, många av mina favoritfår börjar jobba och har lite mer pengar är studiebidrag att leva på = man kan göra lite roliga gejer! Funderingar kring london, peace & love-festivalen, tatueringsmässor lite runtom i sverige, norrland, skåne österlen, stockholm. Gäller bara att fixa ihop allt på någon slags semester man får ta!

Nu ska jag ut och filosofera lite mer och andas lungt me en lucky strike i mungipan.

Jag tänker på er, mina kämpar! Ciao!

Jag har blivit sjuk igen. = Hemma från jobbet. = Har ganska mycket tid att slå ihjäl.

Så idag har jag bara drömt om äventyr. Jag paintade ihop en liten ful bild på 1, mig när jag hinkar margaritas, 2, en bild på route 66, 3, en thunderbird 66 (som dom har i thelma and louise, fast en röd) och 4, en longhorn.
Det, + att jag satte mig en stund på balkongen me 1, min diktsamling (cooling), 2, kaffe 3, cigg och 4, ipod.
Våren börjar komma även till göteborg så jag tänkte att det får man ju försöka ta vara på.

Men det är dan depp på g alltså, alla är ju så jävla upptagna hela tiden. Jag har gjort seriösa funderingar nu på att söka lyckan över atlanten. Ensam då. Kanske dra till little rock och odla boskap åt någon chill farmare? Eller dra till chicago och söka jobb på någon biograf och rulla igång filmer hela dagarna? Eller kanske på något café i l.a.
Ah jag vet inte, ska fan fråga min fjärdedels bror (det finns inget som heter så egentligen) om jag får hänka på nästa gång han ska hem till staterna.

Det som händer nu alltså: Imorgon ska jag på jerry williams med min far, mycket efterlängtad kväll!
Jag är i full gång med att försöka fullborda min halvarm så att den är färdig till sommaren, det ser inte så ljust ut för tillfället men hoppet är ju det sista som lämnar människan! (+ att jag blev på stört förälskad i en av min tatuerares målningar så jag bara måste ha den på foten, jag kan behöva en riktig livsnjutare just där).

Det är väl det och.. Är det något så är det ju bara att tillägga.
(Bara så att det inte går obemärkt förbi: jag är så sjukt trött på att alltid vara söt. så nu slutar jag med det. på stört.)

Adios.

Fredag den 13:e och än har ingen dött, puh!
Däremot blev jag nästan lite kallsvettig nu, råkade beställa kläder och söta halsband för typ två tusen nyss.. Heh, oops..
Tur att lönen kommer snart då. Igår vart jag dessutom iväg och tatuerade mig igen, tredje och sista sittningen för rosen på armbågen och pain! Fast jag kan inte låta bli att tycka om att gå dit, jag bara.. Älskar miljön. (psst, jag tror jag är förälskad) Den underbara lukten, ljudet av tre surrande tatueringsmaskiner, snacka skit om världen och bara glömma bort den gråa vardagen för en stund. Jag har dessutom hittat en himla bra tatuerare, trevlig och duktig och bjuder alltid på kaffe när jag kommer dit! You just gotta love it. Näe men så nu är jag på g med att bli färdig me min halvarm till sommaren. Det kommer nog vara knappt men jag är fortfarande hoppfull!

Jag har märkt en grej, eller ja, det är väl mer ett känt faktum, men jag börjar märka av det.
Kompisar skaffar pojkvänner och blir plötsligt väldigt upptagna. Fan klart jag fattar att man vill vara med sin kärlek en del, speciellt när man är nykär, jag vet jag har också varit kär men fan hela livet kan väl inte kretsa runt en person?!
Ens hela liv kretsar inte ens runt en själv, vilket hade varit mitt första val om jag skulle valt någon person det skulle kretsa runt.. Jag kommer nog aldrig kunna förstå hur folk resonerar. Hm.. Kanske att dom känner sig bättre me sig själva när dom har pojkvän/flickvän (det här handlar ju om grabbar me), men borde man inte jobba me sig själv då?
Jag blir bara trött. Som på så mycket annat.

Happy holidays!

Jag och mamma vaknade klockan 04.19 av att en granne ringde och bankade på dörren och när mamma öppnade dörren så möttes hon av en skärrad man som väste att det brinner.
Jag trodde att det blinkade ljuset som tog över gården var sånna städbilar som är på gårdar och vägar tidigt vissa mornar, men i själva verket vart det tre brandbilar. Då hade branden redan varit i full gång i ungefär en timme.
Vårat hus är som ett U, och vi bor i ena kanten, i mitten av ena långsidan, och lågorna stod högt precis mitt emot.
Det blåste som fasen och det var läskigt att se hur elden tog fart och närmare sig vårat hus.
Människorna i det huset hade känt röklukt och fått utrymma i morgonrock och tofflor och stod på gården med orangea/gula sjukhusfiltar om sig och katter, hundar, påsar och väskor och burar till andra djur vid sig.
Jag gick och duschade och mamma satte på kaffe när elden fortfarande 'bara' var i andra långsidan, och en timme efter att vi hade blivit väckta så kom en polis och sa åt oss att vi var tvungna att utrymma.
Så vi packade me det viktigaste, som vi tyckte verkade viktigast då, och tog våran lilla hund och gick ut.
På gården vart det.. full rulle, människor överallt, en eld som spred sig, brandmän och poliser överallt och vi blev registrerade och satta på en buss som forslade oss till en handbollshall.
Väl där så drack vi mer kaffe, och jag kunde inte äta. Sen fick vi information och vid nio så kunde vi gå tillbaka till lägenheten. Just våran lägenhetslänga hade inte blivit drabbat och inte vattenskadat.

När jag kom till jobbet lite över nio så skakade benen och händerna och det känns som att det är sånt som händer andra. Jag är helt uppslukad av bilden på elden och all rök över hela gården och bara se helt hjälplöst hur vårat hus stod närmre och närmre på tur.

Jag vill bara säga att, allt cred till brandmän, dom är fan vardagdhjältar så det sprudlar om det.