imtherealfrankenstein

Idag vart jag iväg på begravning, tillsammans med familjen, släkten och vänner till farmor. Det var riktigt fint.
Man blir så trött i kroppen och framförallt huvudet när man har gråtit och haft ont i bröstet en hel dag.
Jag tänkte köra ett upplägg idag om att så många tänker att "det var ju bara farmor", men jag orkar inte det idag. En sak lovade jag mig själv förut iallafall, jag ska aldrig låta någon tala om farmor som att det "bara var farmor" igen. Det var två tjejer från hemmet som farmor låg på där idag, som hjälpte till och tog hand om henne och var på hennes begravning, säger inte det en del? När hon skulle lämna sitt rum på sjukhuset där hon låg för några år sedan, varje gång hon legat inne så hade alla sjuksköterskor lärt sig hennes namn. Hon var fan inte 'bara farmor'.

Jag har tänkt på en sak.. Det finns ju ett uttryck, "det är i nöden som vännen testas", och det känns ganska aktuellt. Jag har förstått att många har svårt att liksom röra vid döden och sorgen som blir kvar, men ett ord värmer faktiskt, på riktigt. Eller en mening kanske. Det visar att man bryr sig. Att inte prata om saken gör nästan aldrig något bättre i något sammanhang.

Nu ska jag fortsätta le och vara glad över min nya brösttatuering, en så kallad chestpiece, och att jag fick gjort den innan begravningen, för det är så farmor hade velat.

Smile, though your heart is aching
smile, even though it's breaking
and there are clouds in the sky
you'll get by