imtherealfrankenstein

Nu är det två dagar sen. I måndags 06.08.
Jag hade varit sjuk en vecka och i måndags skulle bli första dagen på jobbet på ja, en vecka. Jag gick upp som vanligt och gjorde mig iordning och käkade och allt och knallade bort till busshållplatsen. Jag brukar skicka godmorgon-sms så jag kollar telefonen då och då även på morgonen om någon mer har vaknat. Och när det bara var några minuter kvar tills bussen skulle komma så tog jag upp telefonen, såg att jag hade fått sms från pappa.
Sen sprang jag hem och grät och när jag kom till porten så hörde jag att någon mer var i trappan så jag drog på mig min stora luva. Jag mötte mamma i trappan, och jag glömmer aldrig händelseförloppet. "Nej, ellen..".
Sen gick jag in och la mig i sängen och det kändes som att jag skulle gå sönder och jag trodde jag skulle brinna upp. Jag var så varm och tårarna brände mer och det var då som hela världen gick sönder.
Hela världen brakade samman 06.08 när den finaste människan i världen somnade in. Min farmor.
Så dom två senaste dagarna har jag umgåtts me mina syskon och min fina pappa.
Jag försöker vara glad för farmor, hon slipper ha ont mer, det gör bara så ont i bröstet och jag känner mig ihålig.

Jag har inte fattat att hon inte finns mer, inte förrän jag började skriva det här inlägget.. Men ändå.. Det går inte att förstå.. Inte än iallafall.

Ta hand om er. Jag ska försöka ta hand om mig och familjen.