imtherealfrankenstein

(Har nog inte, som dom flesta andra, vant mig vid att det är 2010 än.)

Igår kom jag hem från gislaved, har haft en kanonhelg verkligen. Jag trivs i den där lilla hålen me några av dom finaste människorna jag träffat. Jag gav födelsedagsbarnet ett presentkort på hennes första (iallafall en del) tatuering, hon blev lika förvånad och glad som jag hoppats på! Kommer bli kanon, äntligen blir körsbären av!

Idag blev det övertid, 12-timmars-pass. Det är jobbigt såklart, man blir ganska slut, men jag gillar känslan. Jag kanske låter lika jobbig som folk som snackar om att dom tränar hela tiden (sånt ger iallafall mig ångest) men jag tycker om att känna att jag har gjort någonting, kommer hem vid åtta och är trött som fasen, sätter på mig mina brillor och slår på tv:n en stund och är ganska nöjd me mig själv. Det händer ju faktiskt inte alltför ofta! Sorgligt nog.
Det kommer bli en hel del övertid nu det närmsta, iallafall en dag till den här veckan och förmodligen en del nästa (och veckan efter det och blaaablaaabla), speciellt när vårat nyaste stjärnskott snart slutar. Shit det kommer bli tomt, det har börjat en asgo kille som sitter där uppe me oss, nu är vi iallafall tre outsiders på övervåningen.

Det är konstigt det där, när man förlorar någon, mister någon på riktigt, som att det närmsta man kan komma personen är genom ett namn på en sten i en minneslund, det är så overkligt. Iallafall för mig, iallafall nu. Det känns som att något i mig har försvunnit, det känns som att något saknas, en saknad kanske det är som är i bröstet. Jag borde nog gå och lägga en till av dom vackraste rosor jag någonsin sett vid hennes namn. Jag har tre tatueringar för henne, den senaste på bröstet, som jag började på innan begravningen blev klar för fyra dagar sen, och den blev jääättefin! Riktigt vacker.
Iallafall, det finns nog dom som tycker att jag är jättelöjlig me det här med tatueringar och visa min kärlek och saknad genom dom. Pappa sa en gång "jag har er, mina tre barn i hjärtan, jag behöver inte ha er på armen" och jag förstår hur han tänker. Det är svårt att förklara, jag skrev en dikt (dikt klingar så dumt nuförtiden, det är som att man går omkring osminkad jämnt och dricker rödvin och sitter hemma i en mörk lägenhet me bara några tända ljus) om det för ett bra tag sen nu, men den gången kom orden verkligen till mig. Jag kunde liksom förklara det där så att det i princip blev begripligt. Kanske får publicera den här framöver, om någon ens läser vill säga, haha.

I vilket fall är det skönt varje gång att få skriva av sig lite! Och nu har jag gjort det.
Ciao!